Nekromantikerns ensamhet. D. 2

Nekromantikern har funnit en tillfällig tillflykt hos en grupp hemliga anhängare av den legendariske svartmagikern Saladoréen, men oroas allt mer av de unga lärjungarnas fanatism. Uppenbarligen har de inte insett farorna med Saladoréens mörka arv, som bringat så många i fördärvet. Samtidigt hopar sig tecknen på att Fess är nära att förvandlas till den Förintare som allt fler ser i honom. Heliga inkvisitionen har inte gett upp jakten och hans vördighet fader Etlau är ivrigare än någonsin att sätta klorna i den undflyende kättaren. Även stridsmagiker Klara Kummel från Dalen vill gärna få en pratstund med Fess, som sannerligen tycks ha ställt till det för sig i den nya världen. Frågan är om inte Inkvisitionen trots allt har rätt - pojk­vaskern verkar faktiskt ha blivit Förintaren! I Klara Kummels spår flyger magikerflickan Silvia i ugglehamn, utsänd för att undanröja den galna upprorskvinnan. Och en dag möts deras vägar på en främmande strand... Samtidigt, i en angränsande verklighet till Evial, slumrar Odjuret. Allt oftare störs dess sömn av de ständiga utbrotten av magi. En sista impuls, en sista stöt, så vaknar varelsen som inte är möjlig i någon av Mångfaldens världar. Boken är den sjunde av tolv i Perumovs omtyckta serie om Nekromantikern Fess.