Han hade en dröm: att bli officer och FN-soldat i Gaza, men hamnade i eldstrid vid ett fort utanför Boden och tappade intresset. Han valde istället teologiska studier i Uppsala och hamnade mitt i 1968-rörelsen, som han som gränsgångare och gränsmänniska både tog avstånd ifrån och lät sig påverkas av. Han blev prästvigd och skulle få en tjänst i Robertsfors, men hamnade i kölvattnet efter gruvstrejken i Malmberget. Han skulle jobba som präst men hamnade som försvarsadvokat för kriminella. Inget blev som han tänkt sig men hans år som präst var fyllda med oväntade händelser och möten med starka personligheter. Bengt Pohjanen är på bästa berättarhumör i denna bok. Det är skratt och tårar, djup och reflektion. Gränsgångare -68 är en berättelse om Tidsandan, Zeitgheist, kanske hellre Tidsanden, som präglade en hel generation och gjorde att även motståndare till totalitära idéer på olika sätt blev fellow travelers, medlöpare. Bengt Pohjanens nya roman handlar om allt detta och mycket därtill. Språkets livskraft och den dråpliga och egensinniga humorn gör läsningen lustfylld. Utan denna berättelse skulle minnesåret 2018 halta betänkligt.